Fyrar på film och television
Det finns få arkitektoniska rum som är lika dramatiskt laddade som ett fyrtorn. Dess isolering, dess vertikal axel av spiraltrapp och stenlängtan, och det slutliga rummet — lanternrummet med sin lins och det oavbrutet roterande ljuset — bär en komplex symbolik. Det är en plats för vakt och ensamhet, för längtans utsiktspunkt och för det farliga havet nedanför. Filmberättaren och TV-dramatikern har återkommit till fyrtornet i generation efter generation, och har hittat i det en resonator för psykologisk spänning, gotisk skräck och stillsam melankoli.
"The Lighthouse" (2019): Robert Eggers
Robert Eggers svart-vita film "The Lighthouse" är det senaste decenniets mest uppmärksammade fyrfilm. Inspelad till stor del på Cape Forchu Lighthouse i Nova Scotia och delvis konstruerat i en studio, sätter filmen två fyrvaktare — spelade av Robert Pattinson och Willem Dafoe — i en månaders isolering som sträcker sig till månader av storm och hallucinationer. Det format Eggers valde, 1,19:1 akademiformat, gör bilderna smala och klaustrofobiska, och det svart-vita fotografiet med hög kontrast skapar en känsla av att titta på ett daguerrotypi från 1890-talets fyrvaktarliv.
Filmen är avsiktligt ambivalent i sin kronologi och övernaturliga logik men hämtar sina visuella och tematiska noter från verkliga historier: Flannan Isles-mysterin 1900, Smalls Lighthouse-tragedin 1801 och de loggböcker som bevarats från 1800-talets isolerade atlantstationer. Eggers har i intervjuer bekräftat att de nautiska terminologin och fyrvaktarens ritualer i filmen är researched, vilket ger den en trovärdighet som skiljer den från gotisk karikatur.
"The Light Between Oceans" (2016)
Derek Cianciottas film, baserad på M.L. Steadmans roman, utspelar sig vid Janus Rock Lighthouse på den australiensiska västkusten — en fiktiv station men visuellt grundad i den verkliga Australiensiska fyrtraditionens isolerade öfyrar. Michael Fassbender och Alicia Vikander spelar fyrvaktaren och hans hustru vars beslut att behålla ett funnet spädbarn får ödesdigra konsekvenser. Fyrtornets isolering är här inte ett rum för skräck utan för moralisk klaustrofobi: det finns ingen plats att gömma sig, ingen gemenskap att söka råd hos.
Filmens fyrtorn är visuellt baserat på Point Lonsdale Lighthouse och Wadjemup Lighthouse (Rottnest Island) i Western Australia, men stämningen är mer konsekvent med de norsk-sydatlantiska fyrstationernas estetik — grå himmel, svart hav, vita torn.
Television: "The Lighthouse" och nordiska dramaserier
I brittisk och skandinavisk television har fyrtorn blivit en återkommande miljö för nordisk noir och psykologisk thriller. "Shetland"-serien, baserad på Ann Cleeves' romaner, använder Shetlands kust och dess fyrar — bland dem Sumburgh Head Lighthouse, tänd 1821 av Robert Stevenson — som bakgrund för utredningar vars atmosfär hämtar kraft av kustens isolering.
Den isländska serien "Trapped" utspelar sig i en fiktiv stad vid havet där en fyr är ett genomgående visuellt inslag. Den danska dramasviten "Bron/Broen" — som utspelar sig vid en gräns och ett hav — delar fyrtornsdrämats formspråk av en utsatt position mellan land och vatten, även om fyr inte är central.
Klassisk film: expressionism och film noir
Fyrtornets dramatiska potential erkändes tidigt i filmhistorien. D.W. Griffiths "A Fool and a Girl" (1907) och flera av hans tidiga korta tystfilmer använde fyrtorn som kuliss. Den tyska expressionstraditionens intresse för vertikala rum och isolering — tydlig i Murnaus och Langs produktioner — ledde till ett antal germanska tysta filmer från 1920-talet där fyrar representerar en outsiderens sista tillflyktsort.
I film noir dök fyrtorn upp regelbundet som platser för möten, flykt och mord. Deras periferi, deras avstånd från civilisationen och den enkla dramaturgiska lösning som ljuset vid toppen erbjöd — ett strålkastarljus som roterar och periodvis belyser en scen — passade filmens svartvita estetik.
"Jamaica Inn" (1939) och Hitchcock
Alfred Hitchcocks adaptation av Daphne du Mauriers roman "Jamaica Inn" (1939) utspelar sig längs Cornwalls kust och inkluderar sekvenser med en fyr vars ljus avsiktligt manipuleras för att leda fartyg mot strandning — en praktik kallad "wrecking" som faktiskt förekommer i historiska källor om kustkriminalitet längs Cornwalls och Biscayakustens kuster. Den fiktiva fyrvaktaren i filmen representerar fartygsvrakningens logik: ett ljus vars närvaro och position ger navigatören fel information, det mörkaste möjliga missbruket av fyrarnas förtroendefunktion.
Fyrtornet som litterär och visuell symbol
Fyrtornet bär i konsten en symbolladdning som är svår att undvika. Virginia Woolfs "To the Lighthouse" (1927) — vars Godrevy Lighthouse vid St Ives Bay i Cornwall är den verkliga referensen — använder färden mot tornet som en struktur för grief, tid och perception snarare än som en navigationsreferens. Tornet är mål och metafor, ett horisontspunkt som aldrig nås och sedan, i romanen final del, äntligen nås av vuxna barn som sörjer en förlorad moder.
Dokumentärfilm och fyrvaktarens historia
En annan filmgenre vid sidan av fiktionen är den dokumentära traditionen. Ken Burnss "The National Parks: America's Best Idea" inkluderar sekvenser om Cape Hatteras och de historiska fyrvaktarskapens roll längs de sydöstra USA-kusterna. BBC har producerat ett flertal dokumentärprogram om brittiska fyrar och Trinity Houses historia, och SVTs "Runt om Sverige"-tradtion har vid upprepade tillfällen filmat aktiva och historiska svenska fyrstationer.
Öppna kartan och utforska fyrstationerna som skapat dessa berättelsers miljöer och faktiska geografi.