De 10 mest remarkabla fyrarna i Ryssland
Rysslands kustlinje är världens längsta – mer än 37 000 kilometer om man räknar samtliga hav, från Barents hav i nordväst till Japanska havet i sydost. Det innebär ett fjärrbeläget, extremt varierat fyrsystem som sträcker sig från de isbelagda stränderna vid Murmansk till den tropisk-fuktiga Stillahavsrusten i Vladivostok. De ryska fyrarna vittnar om tsarernas flottambitioner, Sovjetunionens strikt militariserade kustövervakning och det moderna Rysslands kamp med att underhålla en infrastruktur fördelad över ändlösa avstånd. Många torn är radikalt avskurna från besökare, men ett fåtal tillåter turister och berättar en fascinerande berättelse om imperiet och havet.
1. Tolbukhin, Finska viken
Belägen på en liten ö i Finska vikens mynning nära Kronstadt, är Tolbukhin en av Rysslands äldsta fyrar. Det cirkulära stentornet, 18 meter högt, uppfördes ursprungligen på order av Peter den store 1719 – ett av hans tidiga projekt för att trygga sjöfarten mot S:t Petersburgs nyfödda hamn. Det nuvarande tornets murverk härrör från en ombyggnad 1810. Ljuskaraktären är Fl W 5s, synlig på 11 nautiska mil, och markerar det grunda sundet väster om Kotlin-ön. Fyren är aktiv men bemanningsstatus varierar. Tillgången är begränsad till charterbåtar från Kronstadt.
2. Aniva, Sakhalin
Aniva är Rysslands mest kända övergivna fyr – ett åttavånings betongtorn som spiralformigt reser sig ur havet på ett litet isigt skär vid Sakhalins sydspets. Tornet, 31 meter högt, uppfördes av japanska ingenjörer 1939 under namnet Naka-Shiretoko, när ön fortfarande tillhörde Japan. Den inre radioaktiva isotopgeneratorn, installerad av Sovjet under 1990-talet, demonterades slutligen 2006. Ljuset är i dag inte aktivt. Byggnaden förfaller men lockar varje sommar äventyrslystna turister via dyra charterbåtsturer från Korsakov. Tornet är bland de mest fotograferade i Asien och ett vittnesbörd om Sakhalins komplicerade geopolitiska historia.
3. Tokarevsky, Vladivostok
Denna smäckra, vita tornet vid spetsen av Tokarevka-udden i Vladivostoks sydvästligaste hörn är stadsbefolkningens favoritfyr. Den uppfördes 1910, är 11,5 meter hög och lyser med karaktären Fl W 5s synlig på 10 nautiska mil. Fyren leder fartyg ut ur Amurskaja-bukten och in i Ussuri-bukten, med hänsyn till de grunda bankarna i sundet. En smal landtunga med naturstensbeläggning förbinder fyren med fastlandet – vid stormigt väder täcks den helt av vågor, vilket gör vandringen dit lika dramatisk som upplevelserik. Fyren och promenaden är öppna för besökare och är ett av Vladivostoks populäraste utflyktsmål.
4. Fyr vid Kap Aniva, Sakhalin
Kap Aniva-fyren bör särskiljas från själva Aniva-fyren ovan – det rör sig om en mindre markerings-stationsbyggnad på landkanten av Aniva-bukten. Den uppfördes av japanska myndigheter i tidigt 1930-tal och övertogs av Sovjet 1945. Stationen markerar den vidsträckta grunda inbuktningen och är av operativt intresse för fiske- och transitfartyg i regionen. Tornet är aktivt i begränsad form. Platsen är svårtillgänglig och kräver tillstånd, men vandringen längs kustklipporna ger bevis på den japansk-ryska historiens överlager i Sakhalin-regionen.
5. Rumberg, Kaliningrad
Rumberg-fyren nära Baltijsk (det forna Pillau) i Kaliningradregionen är ett av de fastigaste historiska ljusen vid Östersjöns östkust. Det röd-vita tornets grundstruktur härrör från en preussisk anläggning från 1817, uppförd under Fröken von Kleves-dynastins inflytande och senare ombyggd av tyska sjöfartsmyndigheter 1890. Tornet är 36 meter högt med ljuskaraktären Fl W R 2s, synlig på 14 nautiska mil. Det markerar inloppet till Pillau-kanalen som leder in i Königsberg-lagunen (Kaliningradfjorden). Fyren är aktiv. Baltijsk, som länge var stängt militärområde, är nu delvis öppet för turism och fyren kan beses på avstånd.
6. Fyr vid Solovetskij, Vita havet
Solovetskij-fyren på den bekanta klosterskärgårdens huvudö har en historia som speglar öns dramatiska öden. Det nuvarande tornet uppfördes 1834, är 23 meter högt och lyser med Fl W 5s synlig på 14 nautiska mil. Det markerar inloppet till Solovetskij sund och de grunda passagerna norr om ön i Vita havet. Klosterbröderna skötte ursprungligen ljuset, som sedan togs över av tsarens sjöfartsmyndigheter och efter revolutionen av Gulag-administrationen. Ön är i dag ett UNESCO-världsarv och besöks med reguljärfärja från Kem under den korta arktiska sommaren.
7. Fyr vid Cape Dezhnev, Chukotka
Kap Dezhnev – Asiens nordostligaste punkt – är bokstavligen världens ände ur en europeisk navigatörs perspektiv. Den lilla fyren på klippsidan uppfördes 1910 och ombyggdes under Sovjet-epoken. Den lyser med ett enkelt blinkande vitt ljus med en räckvidd på 16 nautiska mil och varnar för de kraftiga strömmarna i Berings sund. Fyren är operativ men obemannad. Vägen hit kräver helikopter eller expeditionsbåt från Anadyr; de närmaste samhällena är Yupik-byarna vid basen av klippan.
8. Fyr vid Cabo Lopatka, Kamchatka
Lopatka-fyren vid Kamchatkas sydspets, där Ockhotskt hav möter Stilla havet, är en av de geofysiskt dramatiska fyrarna i hela Ryssland. Den nuvarande konstruktionen, 39 meter hög, uppfördes 1950-talet och varnar för de berömda strömdrag och vulkaniska grundbankar som skapar farliga förhållanden i sundet mellan Kamchatka och Kurilerna. Ljuskaraktären Fl(2) W 10s är synlig på 18 nautiska mil. Fyren är operativ under rysk kustbevakning. Platsen kräver expeditionstillstånd och båttransport; det är ett av de mest avlägsna ljusen i världen.
9. Fyr vid Cape Navarin, Chukotka
Navarin-fyren vaktar ett av de mest stormpinade kapen i Berings hav, känt för de extrema cykloner som uppstår i havet norr om Aleuterna. Den högt belägna stationstornet, uppfört 1941, är 22 meter högt och lyser med Fl W 6s med 15 nautiska mils räckvidd. Det markerar den kritiska rutten för havstrafikanter mellan Berings hav och Ockhotskt hav. Stationen är obemannad. Inga kommersiella besök är möjliga; fartyg passerar kapen på hederssäkert avstånd.
10. Sveaborg (Suomenlinna), S:t Petersburgs Finska viken
Den åttakantiga röd-tegelstenslyktorn på bastionsön vid den finska vikens mynning, administrativt en del av den rysk-finska övergångszonen under 1800-talet, uppfördes 1837. Tornet är 14 meter högt med ljuskaraktären Fl R 4s, synlig på 8 nautiska mil, och tjänar som ett inre ledljus för fartygstrafiken mot Kronstadt. Historiskt byggdes fyren i nära samarbete med finska sjöfartsmyndigheter under rysk kejsarlig överhöghet. I dag är stationen automatiserad. Intilliggande befästningar är tillgängliga via dagsfärjor från Helsingfors.
Att besöka ryska fyrar kräver planering och ofta tillstånd. De mest tillgängliga – Tokarevsky i Vladivostok och Tolbukhin utanför Kronstadt – är lämpliga under sommarmånaderna, juni till september. Aniva på Sakhalin kräver chartertur och är bäst besökt i juli–augusti då isförhållandena tillåter det. Öppna kartan för att utforska alla registrerade ryska fyrar och planera din expedition.